idavagnstrom

Och det gör ont.

Gaaaah!! ´Va ja e gla att du finns!! Sommarlovet har skjutit iväg som faen. Helt plötsligt vaknar man å inser att det snart e slut. Deprission, ångest å panik slänger sej runt halsen. Andnöd å fyllda tårkanaler. Vi bestämmde att vi skulle träffas i måndags. YES! Tänkte jag då. När jag ska sticka hem bestämmer vi att vi ska tälta. YES! Tänker jag igen. Sommarlovet kanske får ett lyckligt slut ändå. Vi tältar å pratar om allt mellan himmel å jord. (Eller allt mellan himmel å jord för oss tonåringar.) Vi sitter ute vid elden fram tills 2-3 nånting, då veden tar slut. Men pratet fortsätter. Å vi sjunger. Ingen bryr sej om att de låter förjävligt. Vi somnar vid 7 på morgonen. Jag vaknar vid 9. Du vaknar vid 11. Vi packar ihop våra grejor å ger oss ut på sjön. Vindar, vågor och regn. Vi kämpar. Vi klarar det. Vi kommer hem efter att, så gott som, paddlat över atlanten och bestigit mount everest. Sång å Harry Potter. Vi skrattar. Egentligen åt ingenting. Men vi skrattar. Som vi alltid har skrattat tillsammans. Då ska du hem. Kram å ses snart. Då visste vi inte att vi ska ses redan imorgon. Du frågar om jag vill hänga me till mälmö. Självklart. Våran shoppingstad nr. 1. Imorgon ses vi igen. Jag kan inte vänta. Livet får ett värde när man träffar dej. Du är en sann vän. Min bästa vän.